Bosse räknar stjärnor

Bakom det lilla huset fanns en kulle. På dagen sprang valpen Bosse upp och ner för den, upp och ner, tills tungan hängde och svansen viftade som en propeller.

Men nu var det kväll. Fönstret i huset lyste gult, och gräset på kullen hade blivit mjukt och svalt.

– En liten stund till, sa Bosse till sig själv och lade sig ner i gräset. Bara en liten stund.

Han tittade upp. Himlen var full av stjärnor. Små, stora, några som blinkade och några som bara lyste stilla.

– Jag ska räkna dem, bestämde Bosse. Alla.

– En, sa han och tittade på den största stjärnan.

– Två, sa han och tittade på en liten bredvid.

– Tre … Men vänta. Där nere i gräset lyste det också. Små gula prickar som svävade fram och tillbaka, långsamt, långsamt.

Det var lysmaskar. De dansade runt Bosse som små lyktor.

– Räknas ni också? frågade Bosse.

En lysmask landade på hans nos och lyste lite extra. Bosse fnissade, så som bara valpar kan fnissa.

– Okej. Då räknas ni. Fyra. Fem. Sex.

Vinden kom förbi och rufsade honom lite i pälsen. Den luktade gräs och kväll och lite grann av mammas äppelkaka från köket.

– Sju, mumlade Bosse. Åtta.

Hans öron blev tunga. Hans tassar blev tunga. Till och med svansen, som annars aldrig var stilla, låg alldeles lugn i gräset.

– Nio …

Bosse blundade, bara lite, bara för att vila ögonen.

Stjärnorna fortsatte att lysa. Lysmaskarna fortsatte att dansa, långsamt, långsamt. Och fönstret i huset lyste varmt, som för att säga: vi är här, vi finns nära.

– Tio, viskade Bosse, nästan utan ljud.

Sedan räknade han inte mer. Han andades lugnt, in och ut, in och ut, och drömde om en kulle som var full av stjärnor, där han kunde springa upp och ner hur länge han ville.

Lite senare kom någon ut från huset, lyfte försiktigt upp den varma lilla valpen och bar in honom till hans korg.

Bosse vaknade inte. Han suckade bara nöjt och sov vidare.

Godnatt, Bosse. Godnatt, alla stjärnor.