Lilla ugglan Hoa och det sömniga trädet

Högt uppe i ett gammalt, gammalt träd, i ett litet runt hål, bodde en ugglunge som hette Hoa. Hoa var så fluffig att hon såg ut som en maskros med ögon. Hennes bo var fodrat med mjuk lila ull som mamma Uggla hade hittat på ett staket.

Stora ugglor är vakna på natten, och Hoa ville också vara vaken. – Jag vill se allting, sa hon och blinkade med sina stora runda ögon. Månen, stjärnorna, molnen, alltihop.

– Då tittar vi tillsammans, sa mamma Uggla. Bara en liten stund.

Så de satte sig vid kanten av hålet och tittade ut. Månskäran hängde på himlen som ett silverleende. Stjärnorna tändes en efter en, som om någon tände små ljus. Ett mjukt rosa moln gled sakta förbi, utan någon brådska och utan att vara på väg någonstans särskilt.

– Vad är det för ljud? frågade Hoa.

– Det är trädet, sa mamma Uggla. När vinden blåser genom grenarna nynnar trädet. Det har nynnat så i hundra år. Nu nynnar det en vaggvisa, bara för dig.

Hoa lyssnade. Schhh, sa löven. Mmmm, sa grenarna. Knirr, knirr, sa den gamla stammen, alldeles mjukt, som en gungstol.

– Trädet är också sömnigt, viskade Hoa.

– Alla blir sömniga, sa mamma Uggla. Ekorrarna har rullat ihop sig i sitt bo. Kaninerna har krupit ner i sin håla. De små fåglarna har stoppat huvudet under vingen. Och snart sover en liten uggla i sitt bo.

Hoa gäspade. Det var en mycket liten gäspning, men det var en gäspning ändå.

Hon hasade in i hålet igen och lade sig till rätta i den lila ullen. Den var fortfarande varm efter henne. Mamma Uggla bredde ut en stor mjuk vinge över henne, som ett fjädertäcke.

– Finns månen kvar i morgon också? frågade Hoa.

– Månen finns kvar, sa mamma Uggla. Och stjärnorna. Och trädet. Och jag.

Hoa slöt ena ögat. Sedan slöt hon det andra. Trädet nynnade sin gamla, långsamma sång, schhh, mmmm, och månskäran log ner över skogen.

Och lilla Hoa somnade, trygg och fluffig, mitt i det sömniga trädet.