Smulan säger godnatt till månen

Det var kväll i det lilla gula huset. Disken var diskad, leksakerna låg i sin låda, och i köket tickade klockan lugnt: tick, tack, tick, tack.

Kattungen Smulan var inte trött. Inte ett dugg, tyckte hon. Hon hoppade upp i fönstret, där den mjuka stickade filten låg, och trampade runt, runt, runt tills den kändes precis lagom.

Utanför fönstret var himlen mörkblå som sammet. Och där, ovanför trädtopparna, hängde månen. Den var rund och gul och lyste så snällt, nästan som om den log.

– Hej, månen, viskade Smulan. Är du också vaken?

Månen svarade inte, förstås. Men ljuset blev lite varmare på Smulans tassar, och det kändes som ett ja.

– Vad gör du hela natten? frågade Smulan.

Hon tittade och tittade. Månen lyste på taket där fåglarna sov. Den lyste på trädgården där blommorna hade stängt sina kronblad. Den lyste på vägen där inga bilar körde längre. Allting låg stilla och silvrigt.

– Jaha, sa Smulan. Du vaktar. Du ser till att alla sover gott.

En liten stjärna blinkade bredvid månen, och sedan en till, och en till. Smulan började räkna dem. En stjärna. Två stjärnor. Tre stjärnor … Hennes ögon blev lite tunga, men hon räknade vidare. Fyra stjärnor. Fem.

– Godnatt, fåglarna på taket, mumlade hon. Godnatt, blommorna. Godnatt, vägen.

Hon gäspade en stor kattgäspning, en sådan där som får morrhåren att darra.

– Godnatt, stjärnorna. Alla fem. Eller sex. Eller … många.

Smulan lade huvudet på tassarna. Filten var varm, och fönstret var svalt, och månen lyste precis lika snällt som förut.

– Godnatt, månen, viskade hon. Tack för att du vaktar.

Och månen fortsatte att lysa, lugnt och stilla, över det lilla gula huset, över trädgården och vägen och fåglarna på taket.

Och över en liten grå kattunge som sov, hoprullad som en mjuk boll, med ett litet leende i mungiporna.

Godnatt, Smulan. Sov gott.