Sköldpaddan Sakta och månskenshavet

På en stilla ö, längst bort på en lång sandstrand, bodde en liten havssköldpadda som hette Sakta. Hon hade ett slätt grönt skal, ett runt vänligt ansikte och simfötter som var mycket bra på att simma och inte särskilt bra på att skynda sig.

– Jag är en långsam sköldpadda, brukade Sakta säga, och långsam är ett härligt sätt att vara.

Hela dagen hade hon plaskat i det varma, grunda vattnet. Hon hade tittat på små silverfiskar som pilade mellan stenarna. Hon hade flutit på rygg och tittat på molnen. Hon hade knaprat lite sjögräs, som smakade grönt och salt.

Nu hade solen gått ner, och den stora runda månen hade stigit upp över havet. Den var så ljus och så vänlig att det nästan såg ut som om den log. Dess ljus gjorde en glittrande väg över vattnet, hela vägen fram till stranden.

Sakta kröp långsamt upp på den mjuka sanden. Ett steg, och vila. Ett steg, och vila. Sanden var fortfarande lite varm efter dagen, som en filt som har legat i solen.

Hon hittade en slät, mysig plats och lade sig till rätta. Hon stoppade in bakfötterna. Hon vilade hakan mot sanden.

Och sedan lyssnade hon.

Vågorna kom in. Schhhuuu. Vågorna drog sig tillbaka. Schhhhh. In, och ut. In, och ut. Inte för fort och inte för långsamt. Precis som när man andas.

”Havet andas”, tänkte Sakta. ”Och jag kan andas med det.”

Så det gjorde hon. När vågen kom in andades hon in. När vågen drog sig tillbaka andades hon ut. Schhhuuu, in. Schhhhh, ut.

Högt där uppe tindrade stjärnorna en efter en. En mjuk bris drog genom palmbladen längst upp på stranden och prasslade stilla. Långt ute på vattnet skimrade och glittrade månens silverväg.

Saktas ögon började falla ihop. Hon tänkte på de små silverfiskarna, som redan sov bland stenarna. Hon tänkte på sjögräset, som vajade mjukt under vattnet. Hon tänkte på i morgon, när hon skulle simma igen, långsamt och glatt, i det varma blå havet.

– Godnatt, måne, viskade hon. Godnatt, hav.

Vågorna svarade, schhhuuu, schhhhh, så som de alltid gör.

Och sköldpaddan Sakta somnade på den mjuka sanden, och andades långsamt i takt med havet, under den leende månen.