Apan Kiki och regnets vaggvisa

Långt borta, i en stor grön regnskog, bodde lilla apan Kiki. Hon hade en hängmatta gjord av ett stort, mjukt löv, och den hängde mellan två träd under ett ännu större bananblad.

På dagen klättrade Kiki högt upp i träden. Hon svingade sig från gren till gren, hon åt bananer, hon lekte kurragömma med papegojorna.

Men nu hade solen gått ner, och Kiki var tillbaka i sin hängmatta.

Det började regna.

Först kom en droppe. Plipp. Den landade på bananbladet ovanför henne.

Sedan kom en till. Plopp.

Och sedan många. Plipp, plopp, plipp, plopp.

– Hör du, sa Kiki till sin lilla kudde. Regnet sjunger.

Hon lyssnade. Regnet trummade mjukt på bananbladet, men inte en enda droppe kom in till henne. Bladet var som ett tak, som ett paraply, som en stor grön hand som höll henne torr.

Runt omkring henne tände lysmaskarna sina små lyktor. De svävade mellan träden som gula prickar i mörkret. Och långt där nere låg dimman, mjuk och lila, som ett täcke över marken.

Hängmattan gungade lite. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

– Plipp, plopp, viskade Kiki med regnet. Plipp, plopp.

Hon tänkte på allt som sov i regnskogen. Papegojorna, som hade stoppat huvudet under vingen. Grodorna, som satt under sina blad och kvackade allt tystare. Fjärilarna, som hade fällt ihop sina vingar som små böcker.

– Alla sover, sa Kiki och gäspade. Och regnet sjunger för dem.

Hon kröp ihop och lindade svansen om sig, som en snäcka. Kudden var mjuk mot kinden.

Regnet sjöng vidare. Det sjöng om trädens rötter som drack, och om bladen som glänste, och om floden som porlade långt borta. Det var den finaste vaggvisan Kiki någonsin hört.

– Tack, regnet, mumlade hon.

Hängmattan gungade, långsamt, långsamt. Lysmaskarna lyste, svagt, svagt.

Plipp … plopp … plipp …

Och lilla apan Kiki sov, torr och varm, under sitt stora gröna tak, medan regnet sjöng hela natten igenom.

I morgon skulle solen komma tillbaka, och allt skulle glittra av droppar. Men det var i morgon.

Nu var det natt. Nu var det sovdags.

Godnatt, Kiki.